Del 3: "Några av de värsta dygn jag upplevt"
2008-11-13 av Richard Mason
Hi, här rapporterar Richard Mason från Kapstaden i Sydafrika. Det är nu bara drygt två dygn kvar till starten av den andra sträckan av Volvo Ocean Race. Och jag och Ericsson 3 är redo.
Annorlunda var det för elva dagar sedan när vi gick i mål som tredje båt här i Kapstaden. Jag ska vara ärlig; jag har aldrig någonsin varit så trött som jag var då.
Jag var totalt slut.
Varför då undrar du säkert. Förklaringen är egentligen enkel, den första sträckan av Volvo Ocean Race, den mellan Alicante och Kapstaden, innehöll allt du kan råka ut för under ett helt Volvo Ocean Race, men nu på en sträcka.
Vi startade i storm, nästan direkt efter start var vi upp i 30 knop. Helt galet. Vår besättning är ju oprövad. Vi är bara två som tidigare seglat Volvo Ocean Race, jag och Magnus Olsson. Så när vi rusade fram där i starten så tänkte jag; hur ska det här gå?
Jag får ofta frågan om det har någon betydelse att man seglat tävlingen tidigare eller inte. Mitt svar: det är en enorm skillnad.
Och det vet grabbarna nu. För nu är vi veteraner. Nu har vi genomlidit några av de värsta dygn jag upplevt på en segelbåt.
Direkt efter start sov jag inte på 32 timmar. Ingen gjorde det. Vi var i ledning genom Gibraltar, men sedan var det som om vi gick in i en vägg. Vinden bara försvann. Och de andra kom ifatt.
Sedan fick vi fart igen, och gick riktigt, riktigt bra fram tills stiltjebältet vid ekvatorn. Då ledde vi med 50 distansminuter. När vi legat där i 12 timmar, hade vi gått 2 distans bakåt. Strömmen drev oss alltså snabbare bakåt än vad vi seglade framåt.
Vi var helt knäckta.
Och så kom de andra båtarna ikapp, och vände mer västerut. Vi valde att ligga kvar. Det var inget bra beslut. Plötsligt var vi sist. Och tappade hela tiden till ledarna. Ett tag låg vi 250 distansminuter efter.
Man kan säga att glädjen inte var så hög då. Men vi bestämde oss för att kämpa. Det är i dessa lägen det gäller att bita ihop, att inte ge upp.
Till slut kom vi ut ur stiltjebältet och hittade en front. Det var då det riktigt galna började. Det blåste otroligt. Vi var överspolade hela tiden. Det gick i över 30 knop. Men båten stannade upp till kanske tio knop när vi dunkade in i de höga vågorna.
Låg du i framkojen så slungades du till mittkojen. Så kraftiga stopp var det mellan varje våg.
Det var så kraftig sjö att jag som vaktkapten inte ville skicka fram fördäcksgasten för segelbyten. Det var för farligt. En gång väntade vi i 12 timmar innan vi kunde göra ett säkert segelbyte.
De unga killarna ville att vi skulle segla ännu hårdare, vid ett läge ville de sätta spinnakern, men jag sa bara "No way".
Det är där rutinen kommer in. Ibland gäller det att veta när man ska hålla tillbaka. Havskappsegling handlar om att segla så nära gränsen som möjligt, men att aldrig gå över den. Gör du det så går saker och människor sönder.
I detta läger av tävlingen sov jag inte på 26 timmar. Jag styr, och när det är så här svåra förhållanden, särskilt på natten, när det är kolsvart, du ser ingenting, det finns ingen horisont, ingen måne, det är bara svart, och du seglar i 30 knop, då kan det var jobbigt att lämna över.
Men så som det var för oss var det lätt. Efter fyra timmar vid rodret började mätarna flimra, och du såg dubbelt. Du var helt enkelt slut. Det gick inte att koncentrera sig mer.
Det svåra i detta läge är att kunna slappna av, att lämna över till de som kör. Du lyssnar hela tiden, det är undermedvetet, du hör alla förändringar av vinden, vågorna, och är hela tiden redo att rusa upp för att hjälpa till.
Det var därför jag blev så trött.
Vi mäter kroppens fettprocent. Före start i Alicante hade jag åtta procent. I Kapstaden hade jag fyra. Och så var det för hela besättningen. Men jag vill verkligen säga det; jag är så stolt över killarna! Vi var oerfarna, blev erfarna och nu kan det bara bli bättre.
När vi nu får väderprognosen för sträcka två - hårda vindar förbi Godahoppsudden, sedan svåra, men lite lättare vindar upp efter Afrikas kust, sedan kommer lågtrycken med vindar upp mot 25 sekundmeter - då känner jag att det blir väl ganska okey. Så kände jag inte i Alicante.
Här i Kapstaden har jag haft familjen. Det var en otrolig känsla att se Caroline och barnen där när vi gick i mål. Mycket kul. Och sedan har jag mest slappat och ätit.
Varför då? För att jag har kunnat!