Del 7: ”Proffssegling och familjeliv”
2009-05-05 av Caroline Mason
Hej, Nu är det jag Caroline Mason som tar över denna blogg från maken Richard. Och nu ska jag berätta lite om proffsseglingens andra sida, familjelivet.
Som Richard berättade här vid start, så har vi denna gång haft ett lite annorlunda familjeupplägg. Vi, jag och våra två barn, har helt enkelt varit hemma i Stockholm, undantaget Alicante, Cape Town och Singapore. Det kan låta vansinnigt, men har fungerat utmärkt. Richard har kommit hem under stoppen och vi har träffats ganska mycket faktiskt. Och efter ett och ett halvt år utomlands har det varit underbart att vara hemma mer permanent.
Nu missade ju Richard det långa benet mellan Kina och Brasilien på grund av en ryggskada och det gav oss extra tid tillsammans. Överlag är vi nöjda med upplägget.
Det är klart att ibland känner jag mig som en klassisk sjömanshustru, jag får ta allt hela tiden. Jag menar, går ett rör sönder, så får jag se till att det blir fixat. Allt med barnen - jag älskar att vara med dem, men att under så lång tid vara huvudansvarig, och inte ha någon avlastning av barnens far blir så klart påfrestande.
Men jag har ett bra exempel på hur barnen tar det. Vår äldsta dotter, som är sex år, hon längtade väldigt mycket efter Richard och ville att vi skulle åka till Boston. Vi hade från början planerat ett vi inte skulle åka just dit.
Men vår dotter längtade, och då sa jag, okay, vi åker, men då missar du också sakerna här hemma. Nästa vecka ska du ju gå med de äldre barnen till skolan och se hur det fungerar där, så du vet det när du ska börja i höst. Då sa hon nej. Och med detta menar jag att vardagen är viktig för barnen. Det kan låta roligt att flänga jorden runt, men för barnen är ett studiebesök i nya skolan minst lika viktigt.
Och själv tycker jag det är skönt att vara hemma. Jag har gjort det här flera gånger förut. Hade det varit första gången för Richard, så kanske jag hade sett annorlunda på det, men den som flängt runt jorden att antal gånger med Volvo Ocean Race vet att allt inte bara är härligt.
För Richards del är det mest hårt jobb. Nu senast han kom hem, förra veckan efter Boston, var han sju kilo lättare än när han for, så mycket hade han gått ner i vikt från Rio till Boston. Och så är det den mentala pressen. Det tar på honom, det märker jag.
Men nu är det bara drygt 60 dagar kvar till mål och vår semester. Vad vi ska göra? Segla naturligtvis! Det ska bli underbart. Alla, inklusive Richard ser fram emot det. Det kanske låter konstigt, men att familjesegla är så långt från professionell segling du kan komma, så Richard upplever det som oerhört avkopplande.
Jag vill här också ta tillfället i akt och berätta om krishanteringen i teamet. Som de flesta säkert vet så råkade Richard och Ericsson 3 ut för ett allvarligt haveri i Kinesiska sjön, utanför Taiwan. Troligen gick de på en stock i full storm och det blev ett stort hål i skrovet, och de tog in vatten.
Mitt i natten ringde telefonen. Och det är det man alltid fruktar. För när det ringer mitt i natten, då vet man att det inte är bra.
Jag tog luren och det första jag fick höra var; ta det lugnt, ingen av killarna är skadade, de har läget under kontroll men de sjunker långsamt. Vi gick mig mitt i natten till datorn för att ta reda på exakt var de befann sig. Jag såg att de vara ganska nära land, så då släppte det värsta. Äldsta dottern blev väldigt orolig, men jag kunde lugna henne.
I de lägena är teamet väldigt professionellt. Jag får förstahandsinformation hela tiden, och slipper spekulationer. Så småningom tog sig också båten till Taiwan, och då fick jag kort kontakt med Richard, det var skönt. Han var dock så stressad av allt jobb de hade att göra med båten, så det blev ett väldigt kort samtal.
Caroline Mason